Självborrande ankarstångsstödprincip

Självborrande ankarstång är en typ av ihåligt ankare, men det skiljer sig från ihåligt ankarstång. Det självborrande ankaret i sig är både en borrstång och en ihålig ankarstång. Dess stödprincip är att använda en borrigg för att driva in ankaret i berget eller jorden som behöver förstärkas, och ansluta det till injekteringsmaskinen för att pressa slurryn från borrkronan in i borrhålet genom den ihåliga ankarkroppen, fylla sprickor och borrhål i skikten runt ankaret, så att ankarkroppen och omgivande berg och jord stelnar till ett och spelar en roll för att förstärka berget eller jorden.
Självborrande ankarstång har egenskaperna för förlängning, så stavkroppen är kortare och kan användas med en mindre borrigg. Den är särskilt lämplig för konstruktion i relativt trånga utrymmesförhållanden som källare, brobottnar och flodstränder. Med utvecklingen av ekonomin och ökningen av inhemska byggprojekt har självborrande ankare nu använts i berg- och markförankringsfält som tunnlar och underjordiska projekt, grund- och grundprojekt samt sluttningsprojekt.
Självborrande ankarstänger integrerar borrnings-, injekterings- och förankringsfunktioner. Dessutom krävs inget hölje under byggprocessen, vilket kan undvika problem som lätt hålkollaps och svår hålbildning på grund av lös geologi. Därför är självborrande ankarstänger mycket lämpliga för teknisk konstruktion som skikt som är benägna att kollapsa hål, förstärkning av befintliga strukturer och injektering för att fylla sprickor.